Mänskliga rättigheter: Utökade rapporter, mer omsorgsfullhet

INNEHÅLL

• Handlingsplaner i 23 länder över hela världen
• Rapportering skyldigheter att utvidgas
• Hållbar finansiering
• Katalogen av skyldigheter växer
• Ledningssystem fungerar som skyddsräcken
• Involvera berörda parter
• Utformning av kvalitets- och miljöpolitiken
• Den aförfattare

Hur företag kan hantera sina hållbarhetsrisker

Av Michael Wiedmann (Norton Rose Fulbright) och Frank Graichen (DQS GmbH)

För mer än 20 år sedan anslöt sig de första företagen till FN:s Global Compact [1]. Under tiden är det världens största och viktigaste initiativ för ansvarsfull företagsstyrning. Visionen för FN:s Global Compact är en inkluderande och hållbar global ekonomi som bygger på dess tio universella principer. Genom att ansluta sig går företagen med på att respektera de tio principerna och att årligen rapportera om framsteg och problem i genomförandet av principerna. Eftersom rapporterna bygger på frivilliga självdeklarationer och inte är föremål för verifiering, ifrågasätts allvaret i denna rapportering.

År 2011 antog FN:s råd för mänskliga rättigheter [2] vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter (vägledande principer) [3], vilket skapade en skyldighet för medlemsstaterna att i lag skriva in respekten för mänskliga rättigheter i företagens leveranskedjor och att visa hur de uppfyller dessa skyldigheter genom obligatorisk rapportering.

Handlingsplaner i 23 länder över hela världen

De vägledande principerna är utgångspunkten för ett antal lagar runt om i världen som har krävt att lagstiftarna kräver att företagen rapporterar om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i sina leveranskedjor. Den första lagen av detta slag var Kaliforniens lag om öppenhet i leverantörskedjor från 2012 ^[4], som i sin tur utgjorde en plan för Storbritanniens lag om modernt slaveri från 2015 ^[5].

Samtidigt uppmanade både FN ^[6] och EU ^[7] sina medlemmar att anta nationella handlingsplaner ^[8 ] för att genomföra de vägledande principerna. Denna uppmaning har följts av 23 länder världen över, som har utarbetat handlingsplaner med särskilda uppmaningar till lokala företag ^[9]. Internationellt verksamma tyska företag måste alltså inte bara följa den tyska regeringens nationella handlingsplan utan även, i förekommande fall, de nationella handlingsplanerna i de länder där de har dotterbolag.

Även om de första lagarna och de skyldigheter som följer därav fortfarande var relativt icke-bindande för företagen, har ytterligare nationella lagar, i Frankrike 2017 ^[10] och i Nederländerna 2019 ^[11], antagits under de senaste åren, som ålägger företagen inte bara rapporteringsskyldigheter utan även skyldigheter att iaktta aktsamhet, vars bristande efterlevnad kan leda till påföljder.

Rapporteringsskyldigheter som ska utvidgas

Även EU tänker i samma banor. Direktivet om företagens sociala ansvar (CSR) ^[12 ], som antogs 2014 och som ålägger mer än 6 000 företag i Europa att också rapportera om sin hållbarhetsverksamhet, har setts över sedan februari 2020 inom ramen för ett samråd. Det förväntas att rapporteringsskyldigheten kommer att utvidgas till att omfatta fler företag i framtiden och att den kommer att göras mycket mer specifik. Detta innebär att företagen kommer att tvinga sina leverantörer att lämna den information som krävs i ännu högre grad än tidigare.

EU:s justitiekommissionär Didier Reynders har tillkännagivit en europeisk lag om leveranskedjor för efterlevnad av normer för mänskliga rättigheter och miljöskydd år 2021 ^[13]. I och med antagandet av en sådan lag om leveranskedjan kommer företagen sannolikt att vara skyldiga att visa att de har gjort vad som står i proportion till deras storlek och orsakssambandets bidrag för att förhindra eller mildra kränkningar av mänskliga rättigheter eller skador på miljön. Om de misslyckas med att bevisa att de har gjort en riskanalys och genomfört riskundvikande eller riskreducerande åtgärder kommer de sannolikt att straffas.

Dessa EU:s lagstiftningsplaner är inbäddade i EU-kommissionens "Green Deal" som presenterades i december 2019 och som syftar till att få Europa att växa på ett klimatneutralt sätt. Detta kräver en omvandling av ekonomin och försörjningskedjorna, inklusive utveckling av hållbar finansiering ^[14].

Hållbar finansiering

Att omvandla finansieringen innebär att EU ska uppmuntra företag att fokusera på långsiktiga mål och de utmaningar och möjligheter som är förknippade med hållbar utveckling. Detta innebär att klimat- och miljörisker måste hanteras fullt ut och integreras i affärsmässiga överväganden, med vederbörlig hänsyn till sociala risker, såsom kränkningar av mänskliga rättigheter i gränsöverskridande leveranskedjor ^[15].

Som ett första steg på denna väg har EU infört ett klassificeringssystem för hållbara och klimatvänliga investeringar - "taxonomin" ^[16]. I framtiden kommer gynnsamma räntor på lån för investeringar också att bero på i vilken utsträckning investeringarna, direkt eller indirekt, inte har negativa effekter på människor, klimat och miljö.

Katalog över skyldigheter växer sig större

Företagen måste därför vara beredda att rapportera mer omfattande än tidigare om konsekvenserna och riskerna av sin affärsverksamhet, sina affärsrelationer och konsekvenserna av sina produkter och tjänster ^[17], och att bli bestraffade för bristande efterlevnad av relaterade skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet. Antingen kommer dessa rättsliga skyldigheter att påverka dem direkt eller så kommer dessa skyldigheter i allt högre grad att överföras till dem av deras affärspartner.

Företagen bör därför redan nu börja undersöka hela sin värdekedja med avseende på hållbarhetsrisker, undvika dem eller åtminstone avsevärt minska dem (på medellång till lång sikt) för att förbli en attraktiv affärspartner eller för att inte drabbas av negativa effekter i framtida finansiering.

Ledningssystem fungerar som skyddsräcken

Rekommendationen att fokusera på hållbarhetsrisker väcker nu den intressanta frågan om i vilken utsträckning befintliga ledningssystem är lämpliga för att stödja företag i sådana riskanalyser, och vilka kontaktpunkter det kan finnas, till exempel i ISO 9001, ISO 14001 eller ISO 45001.

Den grundläggande ISO-strukturen (High-Level-Structure, HLS), som infördes för flera år sedan, har visat sig vara till hjälp i detta avseende. Den har resulterat i att alla standarder för ledningssystem har en liknande struktur, ställer i stort sett identiska krav på respektive ämnesområde och använder en harmoniserad terminologi.

Involvera berörda parter

Nedan behandlas särskilt sambanden mellan företagens sociala ansvar och ämnena "organisationens sammanhang och berörda parter", "(kvalitets-/miljöpolicy)" och "risker och möjligheter med avseende på bindande åtaganden".

I och med det (planerade) införandet av utökade rapporteringskrav och en lag om leveranskedjan som kommer att ha ett påtagligt inflytande på det interna förhållandet mellan en organisation och dess leverantörer, sker förändringar i de "externa frågorna" och det "sammanhang" där ett företag verkar (se ISO 9001, kap. 4.1). Lika mycket påverkas de berörda parternas krav och förväntningar (se ISO 9001, kap. 4.2), som blir "relevanta" och därmed obligatoriska/bindande helt enkelt därför att lag- och regelkrav formuleras med rapporteringsskyldigheter och lagen om leveranskedjan.

Utformning av kvalitets- och miljöpolitiken

Direkta, härledbara referenser uppstår också när man definierar företagets policy. Till exempel måste kvalitets- och/eller miljöpolicyn innehålla "ett åtagande att uppfylla tillämpliga krav" (ISO 9001, kap. 5.2.1c). Ett EU-direktiv eller en lag är utan tvekan ett sådant tillämpligt krav. Dessutom krävs det i standarderna för ledningssystem att "organisationens policy är lämplig för (...) sammanhanget".

När kontexten förändras och förväntningar från konsumenter, finansiella organisationer och lagstiftare direkt eller indirekt ändrar kraven på en organisations strategi, produkter, tjänster, processer och leveranskedjor kan - ja, måste - detta återspeglas i en förändrad och anpassad företagspolicy.

När det gäller ämnet "Risker och möjligheter" (ISO 9001, kap. 6.1.1) framträder tre aspekter och frågor som företagen bör kunna analysera och besvara själva:

• Vilka oönskade effekter skulle det få för företaget om det endast i otillräcklig utsträckning uppfyllde en eventuell rapporteringsskyldighet eller om det inte kunde påvisas att man i leverantörskedjorna tog tillräcklig hänsyn till respekten för de mänskliga rättigheterna och/eller undvek miljörelaterade skador?
• Vilka möjligheter skulle ett konsekvent engagemang och en aktiv positionering av företaget när det gäller företagens sociala ansvarstagande ge upphov till, t.ex. när det gäller image, varumärkespositionering, marknadsandelar, utveckling av nya målgrupper, försäljning och intäkter?
• Tar företaget hänsyn till de krav som kan uppstå i CSR-direktivet och lagen om försörjningskedjan som en del av leverantörshanteringen och upphandlingsprocesserna? Och vilken information, inklusive avtalsöverenskommelser, lämnas till "externa leverantörer" (ISO 9001, kap. 8.4.3)?

Detta gör det nästan absolut nödvändigt att så snabbt som möjligt integrera dessa frågor i interna och externa revisioner och att utifrån de resultat som erhålls göra anpassningar i de relevanta företagsprocesserna.

Författarna

Michael Wiedmann är compliance-advokat på Norton Rose Fulbrights kontor i Frankfurt. I German Institute for Compliance e.V. (DICO) är han också engagerad som medordförande i arbetsgruppen för CSR/mänskliga rättigheter. Frank Graichen ledde avdelningen Auditor Management & Competence vid DQS GmbH, är revisor för ISO 9001 och föreläsare i revisionsfrågor vid German Society for Quality (DGQ) i Frankfurt/Main.

Källor

¹ Tio principer i Global Compact: https://www.globalcompact.de/ de/ueber-uns/deutsches-netzwerk.php.
² Närmare uppgifter om rådet för mänskliga rättigheter: https://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/Pages/Home.aspx.
³ Vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter: https://www.globalcompact.de. Snabblänk direkt till PDF: https://bit.ly/3ko346H
⁴ California Transparency in Supply Chains Act of 2010: https://oag.ca.gov.
⁵ Modern Slavery Act 2015: http://www.legislation.gov.uk.
⁶ FN:s arbetsgrupp för företag och mänskliga rättigheter
⁷ EU-kommissionen, EU:s strategi för företagens sociala ansvar 2011-2014, s. 1, https://www.europarl.europa.eu. Kortlänk direkt till PDF: https://bit.ly/2FJVi86
⁸ Tysk nationell handlingsplan: https://www.csr-in-deutschland.de/DE/Wirtschaft-Menschenrechte/wirtschaft-menschenrechte.html
⁹ Förteckning över högkommissarien för mänskliga rättigheter: https://www.ohchr.org/EN/Issues/Business/Pages/NationalActionPlans.aspx.
¹⁰ LOI n° 2017-399 du 27 mars 2017 relative au devoir de vigilance des sociétés mères et des entreprises donneuses d'ordre: https://www.legifrance.gouv.fr.
¹¹ Wet van 24 oktober 2019 houdende de invoering van een zorgplicht ter voorkoming van de levering van goederen en diensten die met behulp van kinderarbeid tot stand zijn gekomen (Wet zorgplicht kinderarbeid): https://zoek.officielebekendmakingen.nl.
¹² Direktiv 2014/95/EU: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/DE/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014L0095&from=EN
¹³ Europaparlamentets arbetsgrupp för ansvarsfullt företagande, webbseminarium den 29.04.2020.
¹⁴ En europeisk Green Deal: https: //ec.europa.eu/info/
¹⁵ EU-samråd om hållbar finansiering (frågan pågick fram till 15.07.2020): https://ec.europa.eu/info/consultations/finance-2020-sustainable-finance-strategy_en
¹⁶ Mer information om "taxonomin" och resultaten från den tekniska arbetsgruppen för hållbar finansiering: https://ec.europa.eu/info/publications/sustainable-finance-technicalexpert-group_de
¹⁷ Rekommendation från den tyska förbundsregeringens rådgivande organ för hållbar finansiering, delrapport - betydelsen av hållbar finansiering för den stora omvandlingen av den 5.03.2020: https://sustainable-finance-beirat.de/en/publications/

Anmärkning

Ovanstående artikel publicerades första gången i den tyska facktidningen QZ Qualität und Zuverlässigkeit, nummer 09/2020. Den publiceras här med förlagets vänliga tillstånd.